Läs det senaste om resor, språk och kultur från EF Education First
Menu

Hur det är att vara OS-stjärna – Q&A med DeeDee Trotter

Hur det är att vara OS-stjärna – Q&A med DeeDee Trotter

När du har två OS-guld och ett brons i samlingen, kan det kännas lockande att hänga upp springskorna och bara ta det lugnt i skenet från din bragd. Men DeeDee Trotter, den amerikanska atleten med medaljer från både OS 2004 och 2012 har alltid strävat efter att trotsa allas förväntningar. Efter att hon nu slutat med sportandet på elitnivå, har hon börjat motivera andra genom föreläsningar och event. Hon är även EF’s OS-ambassadör (mer om EF’s roll i OS här) och delar nu sin otroliga historia, fylld av uthållighet och hårt arbete, med världen.

Vi satte oss ned med DeeDee för att prata om karriären – och dess avgörande ögonblick – och för att ta reda på vad vi vanliga dödliga kan lära från en sportgudinna som henne.

Kan du berätta om ett avgörande ögonblick ur din karriär?

Människor ser ofta sina triumfer och segrar som de mest avgörande ögonblicken. För mig kom inte alla dessa stunder i samband med att jag vann. Mitt mest avgörande ögonblick var när jag vann bronsmedaljen i 400 m år 2012. Det hade varit en lång resa dit. Det hade tagit mig fyra år att komma tillbaka till en punkt där jag kunde tävla på Olympisk nivå. Jag hade genomgått en knäoperation och det hade nästan ödelagt hela min karriär. Att komma tillbaka 2012, att kunna ta mig upp på OS-podiumet och att springa mitt livs lopp, efter en knäoperation och tre år av fruktansvärt presterande, var helt fantastiskt. Den mentala förmåga och uthållighet som krävdes för att ens komma till den punkten är verkligen vad som definierade mig som idrottare och även visade mig själv vad jag är gjord av.

Vad fick dig att fortsätta under de svåra åren?

Sanningen. Jag visste att jag hade någonting kvar i mig. Jag visste att om jag bara fortsatte kämpa kunde jag ta mig dit, trots att allt som hände i mitt liv sade motsattsen. Det var en röst inom mig som fortsatte tjata: ”Du är inte klar, fortsätt kämpa!”. Varje dag, oavsett vad som hände eller hur jag presterade på banan, lät rösten mig inte ge upp. Den fortsatte: ”Du har så mycket mer att ge, fortsätt bara!”. I fyra år. Jag kallar den rösten för den ”inre kämpen”.

Är det detta du ger som råd till våra studenter runt om i världen?

Absolut! Det är det jag vill förmedla. Det är en aldrig-ge-upp-mentalitet. Jag tror att de flesta – åtminstone de jag har varit i kontakt med – kan relatera till det. Det jag säger till alla olika grupper varierar ju lite från gång till gång, såklart – det beror på vad för slags frågor de ställer och vilka slags problem som tas upp – men generellt handlar det om att hitta den där inre kämpen och att utmana sig själv att vara sitt eget bästa, oavsett vad man ställs emot i livet.

Vad motiverar dig att berätta din historia och vad är det som gör den värdefull utanför sportens värld?

När jag håller i mina föreläsningar vill jag inte att folk ska gå därifrån och säga till sig själva: “Åh, DeeDee sa verkligen några inspirerande saker idag”. Jag vill hellre att de ska tänka ”Vet du vad, jag måste jobba på att bli bättre för mig. Jag måste jobba och kämpa mot mina egna mål.” Det är sådana idéer jag vill tända – känslan av syfte och beslutsamhet. För mig räcker det inte med att bara berätta en häftig historia. Självklart vill jag göra det också, men jag försöker att sträcka mig längre än så – att ge folk de verktyg de behöver för att förbättra sitt liv och inte ge upp.

Vad kan studenter lära av dina historier? Hur kan de hjälpa dem nå sina mål?

Det var inte min dröm att tävla i OS när jag var yngre. Det var något som bara hände som resultat av väldigt hårt arbete och en oneklig talang. Jag hade drömt om att bli basketproffs, och trots att jag bodde i Atlanta under OS-96, uppfattade jag inte hur stort det var. Jag var bara en 14-åring som sprang omkring i OS-parken för att det var kul. Även om det inte var min dröm fortsatte jag springa, då det blev en ingång till att nå mina andra mål – och det slutade med att jag tog det ända till toppen. Jag har verkligen börjat uppskatta Olympiska Spelen sedan dess, såklart, men mest av allt att vara en del av det – att vara inblandad i detta evanemang som verkligen för världen samman. Det handlar om fred, passion, hårt arbete, global sammanhållning, tävling och stolthet; det är helt omöjligt att inte bli inspirerad av det när du är där.

För studenter skulle jag säga att det handlar om hårt arbete och ihärdighet. Det finns inga genvägar. Du kommer inte att lära dig om du inte lägger ner timmar på det du vill bli bra på. Men när det handlar om att lära sig språk är det också viktigt med inspiration. Jag blev inspirerad av en internationella andan i OS, och alla som lär sig ett nytt språk borde känna samma sak, för det är ett annat sätt att möta världen, att lära känna människor från andra kulturer och att bryta ner barriärer. För du vet, även om OS bara hålls var fjärde år, finns det ingen anledning för världen att inte känna och visa sammanhållning resten av tiden!

Hur viktigt är EF:s arbete med Olympiska spelen?

Det har varit fantastiskt att vara en del av EF’s uppdrag att öppna världen genom utbildning. Det är något jag själv verkligen tror på och det är det perfekta budskapet att kombinera med Olympiska spelens normer. Båda organisationerna arbetar hårt med att bryta ner kulturella barriärer, och genom mitt arbete med EF har jag sett hur kraftfullt lärandet av språk och sporter sammanför folk från hela världen.

Vi har hört att du börjat lära dig tyska – ett ganska utmanande språk – hur går det med det?

Japp! Du vet, lärande är alltid lärande, det spelar ingen roll hur du försöker bryta ner det. Det är alltid en process att försöka lista ut någonting du inte kan. Inom sporten börjar du med att lära dig knyta skorna –börja från början – och det är samma sak med tyskan. Det har varit ganska knepigt för mig, speciellt visa läten. Men jag vet att det bara handlar om att öva och förbättra mina kunskaper hela tiden – ju mer jag pratar, desto bättre blir jag. Som jag sa tidigare, det finns verkligen inget som kan ersätta träning, så jag tar mig an det på samma sätt jag gjort med sporten.

Slutligen, förutom alla medaljer, vad har idrotten givit dig?

Den största gåvan jag fått är chansen att få berätta min historia, att få uppmuntra och inspirera andra, speciellt yngre människor. Jag mötte nyligen en 15-årig tjej på en av mina föreläsningar, och hon kom fram till mig och gav mig en present med en liten lapp på. Det var ett telefonskal som hennes eget företag tillverkat och meddelandet löd: ”Tack för att du inspirerar mig, nu vet jag att jag ska fortsätta kämpa”. Det fick mig att börja gråta. Det var bara så inspirerande att se vilken inverkan mina ord har och att se hur duktig hon var. Jag kan säga, jag har aldrig gråtit för en vinst eller förlust, men jag har gråtit vid möten med sådana fantastiska unga människor. Jag har gråtit över den delen av mitt liv som givits till mig på grund av sporten. Utan den hade jag inte varit här, så jag är riktigt, riktigt tacksam för det.

Känner du dig inspirerad? Lär dig ett språk med EF!Läs mer

Dela denna artikel

Senaste artiklar av Språk