Borta men ändå hemma! Läs om Elsas tid i Santa Barbara

Vår härliga EF-ambassadör Elsa Holmberg reste med EF till soliga Santa Barbara. Här berättar hon själv om sina tankar innan och efter äventyret:

Innan resan

“Där står jag, helt själv med passet hårt pressat i handen och aldrig tidigare har nervositeten varit så tilltagande. Efter att mitt visum godkänds och passet dekorerats med ytterligare en nation är det enbart en dörr som skiljer mig och de äventyr som kommer att prägla resten av mitt liv. Jag har ingen aning om vad som väntar på andra sidan dörren, ingen aning vart jag ska bo mer än en gatuadress och inte heller vem jag kommer spendera mina vakna timmar tillsammans med de kommande 22 dagarna.

Borta men ändå hemma

Många säger att första natten borta är värst, så var det inte alls för mig. För mig var den sista natten den absolut värsta. Det var den enda natten jag somnade med tårar rinnande ner för mina kinder och en stor ångestfylld klump i magen. Med enbart en enda fråga cirkulerandes i mitt huvud, hur ska jag kunna gå en dag utan dessa nyfunna underbara och stöttande vänner? Personer jag ätit rostade mackor med alldeles för mycket jordnötssmör tillsammans med, personer jag skrattat tills tårarna sprutat ut och vänner jag åkt vilse tillsammans med. Det finns så många minnen jag varje dag bär med mig, som varje dag får mig att le lite extra och som varje dag får mig att längta till friheten efter gymnasiet. Aldrig tidigare har jag känt mig så hemma som jag gjorde 800 mil hemifrån, i Santa Barbara i en familj som jag innan enbart visst namnet på men som idag spelar en viktig del i mitt liv. Jag har så många att tacka för att jag fick chansen att uppleva 22 dagar med enbart nya människor som daglig innehöll en dos med kulturkrockar och språkliga missförstånd som alltid resulterade i okontrollerbara skrattattacker.

Framtiden

Där och då, med en resväska som behövde packas och tårar rinnande ner för kinderna 8 timmar innan äventyret nådde sin avslutande del, visste jag inte att svaret på min fråga var närmare än jag tidigare trott. Att resa, långt och länge. För med vänner på alla världens hörn finns det ingen ursäkt som är godtagbar för att inte resa. Min första resa efter Santa Barbara tog mig till Venedig och ännu en gång stod jag där på en flygplats med passet hårt pressat i handen och utan att egentligen veta vad som väntade mig bakom flygplatsens glasdörrar. Men vet ni vad, just den känslan är den absolut bästa i hela världen och något jag kan leva på i flera månader tills jag nästa gång står där med passet i handen och nervositeten som sakta övergår till längtan.“