Neo flyttade från Sverige till Tokyo med EF

Japan har alltid varit ett land som fascinerat mig, men att faktiskt flytta dit i åtta månader var något helt annat än att bara drömma om det hemma i Sverige. Jag bodde ungefär 50 minuter från Tokyo och åkte dit med EF för att studera japanska. Det lät spännande när jag berättade det för andra – och det var det också – men jag ska vara ärlig: i början var det också ganska nervöst. 

Efter ungefär en vecka började allt kännas lättare. Jag lärde känna nya människor, hittade mina rutiner och började förstå hur vardagen fungerade. Plötsligt gick man från att känna sig som en förvirrad turist som försöker förstå tågsystemet till att faktiskt känna sig hemma – eller åtminstone som en turist med lite bättre självförtroende. 

Min vardag blev ganska enkel men samtidigt väldigt speciell. Jag åkte in till Tokyo för att plugga japanska och efter lektionerna fortsatte dagen oftast med att upptäcka staden. Tokyo är verkligen en plats där man aldrig blir färdig. Det spelar ingen roll hur många gånger man går genom samma område – det finns alltid något nytt att se, testa eller uppleva. 

Även om jag pluggade mycket var en av de bästa delarna definitivt människorna jag träffade. Jag hängde mest med nya vänner från hela världen och det är nog det jag tänker tillbaka på allra mest. Det var något speciellt med att samlas i en stad som Tokyo där ingen riktigt var hemma men där alla ändå skapade ett slags gemensamt hem tillsammans. 

Det är svårt att peka ut en enda favoritupplevelse eftersom nästan varje dag kändes som ett litet äventyr. Bara att vara ute med vänner i Tokyo blev ofta ett minne i sig. Allting var så nytt att även små saker blev spännande. En vanlig kväll kunde förvandlas till ett spontant äventyr utan att man planerat det alls – vilket också ibland innebar att man gick vilse på tunnelbanan och låtsades ha full kontroll över situationen. 

Jag hann även besöka Okinawa, vilket gav en helt annan sida av Japan än den man ser i Tokyo. Det var fascinerande att uppleva hur varierat landet faktiskt är. 

Det som överraskade mig mest var nog hur snabbt allt blev normalt. I början känns allt stort och annorlunda, men efter ett tag blir vardagen just vardag. Man går till skolan, träffar sina vänner och lever sitt liv – bara att det råkar vara i Japan istället för Sverige. 

Och kanske var det just därför slutet blev så jobbigt. 

När de sista veckorna närmade sig började verkligheten komma ikapp. Jag skulle snart flytta hem igen och lämna människorna och livet jag byggt upp där. Det var en märklig känsla, för Japan hade gått från att vara något främmande till att kännas som hemma. Att säga hejdå till vännerna var utan tvekan en av de svåraste delarna.

De här åtta månaderna lärde mig mycket mer än bara japanska. Jag lärde mig att våga ta steget, att prata med nya människor och att göra saker man faktiskt vill göra istället för att bara tänka på dem. Om jag skulle skriva allt jag lärde mig hade den här bloggen blivit ungefär tiotusen ord lång – och ingen behöver utsättas för det. Men om det finns en sak jag tar med mig så är det detta: tiden går fruktansvärt fort. De här åtta månaderna kändes som tre. Därför tror jag att det är viktigt att våga säga ja till möjligheter, även när de känns läskiga. För ibland väntar de bästa minnena på andra sidan av det där första nervösa steget.