Läs det senaste om resor, språk och kultur från EF Education First
Menu

Hur är det egentligen att skicka iväg sitt barn på en språkresa?

Hur är det egentligen att skicka iväg sitt barn på en språkresa?

Hur har dom det, vad gör dom, vad händer?

I våras skickade vi en skrivande pappa till Isle of Wight för rapport.

De första sms:en från 14-åringen innehåller sparsamt med information:

Nu har vi landat i England.

Nu är vi framme där vi ska bo.

Och det är ju bra, att de har landat och kommit fram. Men hur känns det då? Hur ser det ut? Hur är det att vara på språkresa på Isle of Wight? Vi hörs på telefon och allt har ”gått bra” och det ”verkar bra” och ”huset är coolt”.

Några dagar senare kommer något mer utförliga rapporter. Kevin, pappan i värdfamiljen är schysst, det är 30 grader varmt. Det kommer en film på stridsflygplan som viner fram över Londons himmel. Hela språkresegruppen är på dagsutflykt till London, och det är drottningens födelsedag. Jag får miljöbilder från staden Ryde på Isle of Wight, han berättar att de ska till en trampolinpark, att de spelat fotboll och ska på bio. När vi hörs på telefon igen hör jag att där finns lugn och trygghet i rösten. Han är mer talför nu när han blivit bekväm och hemmastadd.Sex dagar efter 14-åringens avresa åker jag själv samma väg.

Kastrup-Heathrow-Woking-Portsmouth-Ryde-Newport. Det tar en dag, det är bökigt, det är alldeles för varmt. Men det är coolt också. Det här är en annan värld än den man möter när man åker till London en veckända. Som förälder till ett barn på språkresa är det inte bara att klampa in på lektioner och aktiviteter. Det krävs tillstånd, kommunikation, blanketter. Det kan man förstå. EF vill inte ha en massa hönspappor rännande bland ungarna. Jag är ett undantag.

Det är en poäng att barnen ska klara sig själva och utvecklas i sin egen takt, med de utmaningar och möjligheter de möter. En språkresa gör underverk för språkutvecklingen, men allra mest är det en fråga om vidgade vyer, kulturutbyte, en inre resa, ett större perspektiv. Då kan inte pappa vara där och betala för glassen och fråga hur det känns hela tiden.

Vi träffas som hastigast på en busstation i Newport. 14-åringen ska byta buss för vidare avfärd till en trampolinpark, med resten av gruppen som mest består av italienare och svenskar, alla i åldrarna 10-14 år. Det är fint att mötas kort, kramas, göra high five och dela ut ett nytt förråd av halstabletter till den förkylde sonen. Jag morsar som hastigast på de ledare som är med gruppen.

Själv besöker jag EF:s kontor i Newport och guidas av den ansvarige österrikaren Andreas Raunigger till företagets base camp en bit utanför stadskärnan. Där samlas alla ibland efter skolan för aktiviteter och avslappning innan de går hem till sina värdfamiljer en stund. Oftast väntar någon aktivitet på kvällen. Programmet är omsorgsfullt spikat. Det finns inte mycket tid till slappt häng över telefonen.

Den här veckan befinner sig 52 EF-ungdomar…

…på den sagolikt intagande engelska semesterön på Englands sydkust, bara ett par timmar med tåg från London. Nästan alla bor hos värdfamiljer max 40 minuter från skolan. Det går också att bo i residenset på andra sidan ön. Då går man också i skola där, men möter de andra ungdomarna på ön i samband med ett antal gemensamma kvällsaktiviteter. När det är som mest hektiskt på sommaren stiger antalet språkreseungdomar till några hundra. De kommer från Sverige, Finland, Italien, Spanien, överallt.

Min 14-åring bor tillsammans med jämngammal…

…och bekant svensk hos Kevin Budd och hans fru i ett ytterligt engelskt hus i Ryde. Hallen är trång, den har tjock heltäckningsmatta, det kommer nya rum från alla håll, grannarna bor tätt inpå. Killarna har havsutsikt från sitt sovrum. I ett annat sovrum bor det två italienare, 10 och 12 år gamla. Och så finns där en hund, till 90 procent collie, importerad från gatan i Rumänien. Hunden morrar ängsligt och vågar inte hälsa. Men vi får ögonkontakt och jag vet att i den vovven finns det inget ont, hon har bara haft en tuff barndom. Det tog fem dagar innan hon lät sig bli klappad av min grabb.

Kevin Budd, far till fyra utflugna barn och egenföretagande lastbilschaufför, förklarar att han var värdfamilj en gång för många år sedan, och ville pröva det igen nu när hans egna barn flugit ur boet.

– Den 10-årige italienske killen hade det lite tufft i början, och pratade mycket med sin mamma i telefon. Jag kan personligen känna att tio år är lite väl ungt för att vara borta i ett främmande land i två veckor. Men nu går det bättre – och de andra har varit en dröm att ha här från dag ett. De plockar undan efter frukosten, fast att de egentligen inte behöver. De är fantastiska på språket, de är artiga, intresserade, roliga att ha samtal med. Vi gillar alla fotboll så det pratar vi en hel del om. Det är en glädje för oss att ha barn i huset igen.

Den tolvårige italienaren och mina svenska killar har lärt varandra fraser på sina respektive språk. Jag undrar om det bara är trams de lär varandra. De flinar lite generat och svarar ”inte bara”. Men jag ser också high fives och kramar. Någon form av möte har skett här, som går långt utanpå tramsiga fraser.

Jesse McEwan, Accomodation Manager på ön…

förklarar att det inte är några problem att hitta värdfamiljer. EF är välkänt på Isle of Wight. 70 procent av värdfamiljerna vill vara med nästa år igen, ytterligare en stor del kommer tillbaka efter ytterligare något år. De får alla gå igenom noggranna procedurer innan de får klartecken att ta emot ungdomar. Huset ska vara tillräckligt stort, det ska ligga bra till, man synar lämplighet, gör hembesök, slår i alla register. Tryggheten och säkerheten är det ingen som tar lätt på.

Dag ett ligger det på värdfamiljen att visa barnen busshållplatsen och hur allt funkar. Sedan kör de barnen till den första skoldagen. Där handlar de första lektionerna om att acklimatisera sig, få grepp på omgivningen och lära sig hur man tar sig fram och runt.

Och sen börjar äventyret. Skolan är en del av det.

Lektionerna är på 2 x 40 minuter…

…följt av en 20 minuter lång rast och sedan väntar ytterligare två lektionspass. Men glöm grammatik och hysteriskt glosplugg. David, utsedd till Årets lärare på Isle of Wight 2016, styr sitt skepp av ungar som en pedagogisk lekledare med en smittande entusiasm. Han får den blygaste italienska flickan att prata ledigt inför klassen. Han sätter igång lekar, trycker på knappar, ser var och en, uppmanar dem att dela med sig av nya engelska ord som de snappat upp. Jag kommer på mig själv med att själv vilja ha honom som lärare, om jag kunde bli 14 igen. Då hade jag kanske fattat något av fysiken och matten, rentav.

Alla har gjort tester innan och tussats ihop i klasser där alla ligger på ungefär samma nivå. En italienska har flyttats upp en klass efter några dagar. Hon tyckte att det var för lätt där hon hamnade först. Det händer att någon tar andra vägen också.

På lunchen äter alla mackor som de gjort i ordning hemma hos värdfamiljen. De sitter i klungor i ett luftkonditionerat rum, det ser ut som på en fotbollscup.

Det finns alltid någon på EF som är beredd att fånga upp synpunkter. En flicka tycker att det är alldeles för mycket smör på mackan. Hemma vill man vara artig, då är det fint att kunna vända sig till någon i EF-personalen. Värdfamiljerna är med på spelreglerna. Nästa dag är det mindre smör på mackan. På samma sätt finns det någon som har hand om hälsofrågor. EF står ständigt redo att fixa både skrubbsår och ängsligare grejer. Min son har löst det ändå. Kevin har noterat att han har problem med pollenallergi och uppmanat honom att badda sina ögon i iskallt vatten. Ett eget recept, byggt på egen erfarenhet.

Vi möter hela gruppen på Amazon World…

…målet för den här dagens dagens första aktivitet. De får gå in och hälsa på lemurerna. Någon konstaterar att det är tur för lemurerna att de bor där det är varmt. I Stockholm kan det bli 30 centimeter snö på vintern – och då hade de drunknat allihop. Rätt många tycker det är obehagligt med de fritt gående papegojorna. Nästan alla tar av sina fickpengar och köper läsk eller vatten i souvenirbutiken. Det är 30 grader varmt inne och det är vulkanvarmt inne i den tropiska delen av djurparken.

På kvällen, efter lunchpasset i skolan och lite omgruppering hemma hos värdfamiljerna samlas alla igen nere vid Beach Club på den långsträckta strandpromenaden i Ryde. Nu är det folket från Newport som får ta bussen. Ledare fångar upp alla. Det finns alltid någon ledare med som talar hemspråket. Det ska bli skattjakt. Grupperna får olika uppgifter att lösa, en ledtråd leder till en annan.

Efteråt tar jag på mig att ledsaga ett gäng killar och tjejer hem till deras värdfamiljer igen. Några italienska flickor viker av efter några kvarter, efter ytterligare några sitter Kevin Budd på en parkbänk och väntar halvvägs på sina inneboende. Hunden springer löst på en enorm gräsplätt men vågar inte komma fram och hälsa den här gången heller. Alla hälsar hjärtligt och pratar ledigt. Det slår mig att min grabb redan har en engelska som i vissa stycken överglänser min egen. Det har nog delvis att göra med FIFA-kommentatorerna på Playstation där hemma, men nog för han sig med en imponerande säkerhet i språket efter bara en vecka på ön.

Sedan skiljs våra vägar igen

Jag åker hem till mitt B&B, lite uppfylld av allt. De här tjejerna och killarna har det bra på riktigt. Det är mycket skratt och de får vara med om saker som de alltid kommer att bära med sig.

Innan jag sitter på färjan tillbaka till fastlandet igen bjuder Andreas Raunigger mig på en rundtur på ön. Vi åker till ställen som EF-ungdomarna också har sett eller kommer att få se. Vi kör förbi Carisbrooke Castle och det gamla kungliga residenset Osbourne House. Det är vingårdar och små gårdsbutiker som säljer ekologiska grönsaker. Det finns gamla ånglok som fortfarande tuffar för turisternas skull och vandringsleder som sträcker sig över sagolik natur. The Needles är en samling kalkklippor som sluttar brant, brant ned mot havet. Det är ytterligare en vecka innan min äldste son är hemma. Jag är glad för allt han får uppleva här, men det ska bli skönt att få hem honom igen. Jag tror att jag är den av oss som längtar mest.

Text och foto David Lindman, David & Orden AB.

 

Upplev Isle Of Wight tilsammans med oss på EF Språkresor!Läs mer

Dela denna artikel

Senaste artiklar av Resor

Guide: Sabbatsår i Asien